mästaremat, en vice pastor till salig gubbensmat o. s. v. De små trinda et cætera, som samlas efter boskapen och fåren, tituleras här för plommon, varföre ock plomgravare svarar alldeles mot lagårdspiga. Kvartermästar M. sade för någre dagar sedan till matroserna: Gossar, ni skall hala efter, som jag sjunger. Därpå begynte han med: hoa, hoa, ho, vilket i naturlig svenska bör heta böla, men inte sjunga. Apa vet nu var bonde i Östergylln betyder ett ludet kreatur med fyra fötter. Icke dess mindre får ett litet mellansegel bära detta öknamnet här. Vakten frå kl. ett till fyra om natten kalla de hundvakten, men må ingen nykomling taga det efter bokstaven, ty då torde han på sina båda skuldrors bekostnad få lära, att man på skeppen esomoftast säger ett och menar ett annat. Dagg, vad är icke det för en välsignad Guds gåva på landbacken, helst under en lång torka? Här åter det bedröveligaste ting på hela skutan, den förfärligaste stump bland hela tågverket — fråga jungmännerna! Svampdosor, de artiga möblerna, som göra det täcka könet så mycket tjänst vid små fransyska mattheter, små välborna dåningar, de ha alldeles blivit vanhedrade här, ty så har jag hört dem kalla ett par beckiga vidbyxor,[1] ehuru liten likheten är emellan dem, både i anseende till lukt och skamplun, till förtigande av den ofanteliga skillnad det kan vara mellan den skönas näsa och matrosens akterkastell.[2]
Sådana och flera fördärvade talesätt förekomma på sjön, och det ömmar mig så mycket mera, och efter allt utseende samma missbruk lär inrita sig även på landet, ty jag har många gånger med bedrövelse hört talas om att hala till sig en flicka, reva en kjortel, brassa, äntra med mera.
- ↑ Anledningen är tagen av den oangenäma andedräkten, som tränger utur dem, synnerligen då matroserna stå vid rodret.
- ↑ Läckert uttryck, vilket jag länt ur Herr Prosten Lennæi Delsboa illustrata.
17
