kring djupets vilda rymd med bistra läten rasa,
och spruta himmelshögt ett snövitt bubbelskum.
Ett svart förfärligt moln, en faslig natt oss tyder.
Vårt skepp, i svallen vräkt, ej rodret mera lyder.
Var bjälka under oss ger svikt med långa brak,
och Finland vältras nu för vind och våg, som vrak.
Denna här beskrevna stormen förföljde oss hela 24 timmar
och var så mycket vådligare som han bar gerad åt Skottlands
klippor tillbaka. Stormbönen lästes om aftonen på våra knän
och ordres utdelades, att intet öga skulle slutas den natten.
Timmermännerna stodo städse färdige att lyfta yxan mot
masterna. Stängerna hotades vart ögnablick att falla oss över
huvudet, och man hade möda nog till att hålla sig fast på stället.
Följande middagen lindrades vädret något litet, men endast för att hämta nya krafter. Elementerna tycktes ha sammansvurit sig emot oss, Hela sex veckors tid ansågo vi en måttlig storm för en lycka, så vane voro vi vid de hårda. Skulle man hålla dagbok över denna vår oerhörda kryssning fram och tillbaka, kunde den intet annat än bli så här:
Måndagen storm.
Tisdagen storm.
Onsdagen dito.
Torsdagen dito o. s. v. hela veckan igenom, ända till mitten av februari, då vindarne likväl, ehuru mindre våldsamme, ännu fortforo att blåsa oss mitt i stäven. Det var vårt öde, att överrumplas här på dessa höjder av alla naturens förskräckelser, ty då havet förföljde oss med stormar, orkaner och starka strömsättningar, var himlen hotande över våra huvuden, med blodröda norrsken och stumma ljungeldar, till förtigande av långa, mörka och frostiga vinternätter. Att beskriva det allt, skulle vara evigt. Men en Orkan (handen darrar ännu av förskräckelse), en Orkan, som vi hade den 24 januari, lämnade alltför djupa intryck i skeppet och i våra hjärtan, till att kunna förgätas.
19
