Sångmö, var allvarsam, och tystnen, I lekande toner!
Andakt helge min sång! Ty jag vill kväda den Högste,
och min dödlige läpp framstamma den Eviges under.
Gack, min frälsade själ, och låna dig vingar av örnen!
Flyg bland stjärnornas här till himlens renare lufter,
att du må finna den tron, där den evige dundraren härskar,
makalös i majestät, kringglänsad av tusende solar,
delande liv åt allt, tillbeden av tallöse världar,
fruktad av helvetets troll och firad av himmelens söner.
Kasta dig här tillbedjande ned och tacka din Herra!
Tala med Gud — men sätt försoningsmantlen emellan,
ty din dödliga syn kan eljest ej bära dess anblick —
tala för oss, och säg: Se där i de lågare kretsar,
där på det ändlösa djup, i de sprutande valarnas hemvist,
flyter en bräckelig spån, med suckande mänskor i skötet,
kastad ikring uti skyhöga svall av tjutande stormar!
O du, som åker i skyn på dundrets rullande vagnar,
kallar ur hemliga rum de långväga, brusande vädren,
andar ikull de fastare slott och ljungar i molnen,
o, förskräcklige Gud, lägg bort ditt hämnande koger,
och var nådig igen! Ditt namn är ju Fader av ålder.
Sänd dock en ömmande blick ned på det bedrövade Finland.
Kasta ditt öga till oss! Ditt leende, mäktige Fader,
är all varelses liv, ditt hot all varelses ända.
Herre, du viste din arm, och håren restes av häpnad,
dagen slukades opp av nattliga, frostiga mörker,
djupet sprutade skum, din himmel slungade flammor,
straffet bebådades oss ur stormarnas dödsbasuner,
och vi sågo vår grav — men din förbarmande godhet
lystrade till våra rop. Du näpste de trotsande böljor.
Väldige Gud, som synes i allt och fattas av ingen,
dödligt öga går ej ditt heliga dunkel igenom;
24
