med sista droppan i bläckhornet. Desse lära således ej lämnat efter sig andra intryck än tragiska. Tillåt då min jollrande avel utplåna dem. Jag är en fiende till rynkade pannor och önskar kunna sprida ungdom i allas ansikten.
Friboren i samhället, tål jag inte tvång i studerstugan. Scaliger är likaså mycket min buse i den senare som Machiavell i det förra. När det politiska oket icke trycker mina skuldror, vi skulle jag då bebörda min hjärna med det grammatikaliska? Nej, stanne Donater och Qvintilianer på skolbänken! Reglor äro intet annat än döda tyngder på ett levande snille, vilka nedtrycka tänkekraften och inskränka farten för en snällflygande föreställning. En järnkula om foten, hjälper den löparen löpa?
Vare då snillet sin egen vägledare! Känslan av det höga, det vackra, det naturliga, är den icke i din själ, så kan ej Aristoteles meddela dig den. Homerus hade icke varit Homerus, om han läst våra poetikor.
Plinius den yngre talar om en orator på sin tid, som var mycket noggrann och regelbunden men föga eldig och hög: ”Han har inte mer än ett fel”, sade han, ”och det är det, att han har alls intet.”
Ett ansikte, där naturens hand liksom i brådska utkastat små vårdslösa behagligheter, inkräktar flera hjärtan än den allra skönaste Venus, som är utpenslad efter cirkel och måttstock.
Var Helena en skönhet efter reglor, ack! vilke narrar voro då grekerne, som hela tio år hårluggades om henne!
En fläck här och där sätter våra fullkomligheter i klarare dag. Betrakta Celinde. Ni skall tvivla, vad som pryder henne mest, antingen den lilla svarta lappen på högra tinningen eller de två närgränsande flyttstjärnor, som skimra fram under bägge bågarna av hennes täcka ögonbryn.
Naturam ex pellas furca, tamen usque recurret, säger Horatius. Naturen flyter ovanpå, liksom skummet i ölbägaren. En författare kan icke dölja sig själv på papperet. Hans temperament sticker fram uti allt vad han skriver. Ni skulle snart tänka, att han doppar pennan i sin egen blod.
42
