KAP. III
MÅ EJ LÄSAS AV DEM SOM VILJA SKRATTA
Nil non mortale tenemus. Ovid.
En halvtimma efter vår ankomst begrovs viceregenten i Kap. Likfärden var stor. Före gick milisen med fällda pikar och behörig sorgemusik. Efter kommo prestaverna och vapendragaren, därnäst liket och ortens förnämste, havande med sig en lång, svart kolonn av det smärre borgerskapet.
Kyrkogården ligger ett stycke utanför staden. Jag följde hopen dit, men blev icke litet bestört, när jag såg en sådan folkmängd gå till graven och strax vända om igen, utan att läsa ett enda ord, skiljande sig åt liksom på en börs. Ingen präst kastade mull på den döde, oaktat där voro tre närvarande, utan man lät någre slavar pota graven igen, och därmed var det allt. Det rörde mig att se en överhetsperson begravas som en häst, och jag kunde ej annat än stärkas i min lutherdom, vilken jag vördade som en vis medelväg mellan katolikernas alltför mycket och de reformertas alltför litet.
Denna bedrövliga syn, jämte min olustiga resa, spridde moln på mitt ansikte och dödsbetraktelser i min själ. Jag föreställte mig icke utan rysning vårt sista viktiga steg. Uselhetens fjät syntes i allting, lyckans fann jag ingenstädes. Man löper världen omkring efter rikedom, och tre skyfflar mull äro till slut hela vår vinning. Man härskar i dag över hälften av ett stort Afrika, i morgon äger man endast en liten sexfota grop därutav.
…quis talia fando
Temperet a lacrymis!… Virg.
Högsta lott i världen
är ju bara flärden:
här på jorden finns ej lyckan.
Se på gravens väggar
och dess murkna läggar:
spiran kännes ej frå kryckan.
88
