när han det gjorde, då gaf han till ett vrålande, som när stormen tjuter i en opprutten rigg, och han var så viss, så just som han körde gapet under vatten, fick han opp stjärten. Den var grön den också, och i spetsen satt just som en stor skallra, som han skrälde med aldeles omänskligt. Men då sprang jag fram och fick fatt i en yx. Jag tog ett riktigt tag med båda näfvarna, och jag högg till, det värsta jag orkade. Tre gånger fick jag hugga. Men tredje gången flög också skallran loss. Den sjönk som en gongong och flög tvärs öfver storbommen och ner i sjön.
»Efter den betan sågo vi inte sjöormen längre. Men hela natten kunde vi höra, hur han tjöt. Och det lät, som när de’ blåser i en mistlur vid riktig dimma.»
Se, det var en historia, som Olle och Svante tyckte om. De hade hört den många gånger förr. Men de ville altid höra om den. De blevo så fundersamma, och de undrade, hur det skulle vara att möta sjöormen, när de voro ute och seglade. Det ville de inte, förstås. Men de skulle bra gärna ha velat se honom ifrån land.
»Tror Söderman att det finns många sjöormar?» frågade Olle till sist.
»Så vidt som jag vet», tyckte Söderman, »så fins det då inte mer än en. Och det är inte många nu för tiden, som har sett’en.»
Olle funderade igen, och så frågade han:
