Det hade Olle hört, och det hade Söderman berättat för honom. Men Olle trodde, att om han först tog sikte på det land, där han var, skulle han nog kunna ro rätt fram så länge, till dess att det andra landet började synas. Posten hade han inlagd i ett papper, som var ombundet med ett snöre, och han lade det ordentligt och säkert under toften i förn. Sedan steg Olle i båten och rodde försiktigt från land.
I början såg han landet, som han rodde ifrån. Det blef allt mera och mera otydligt. Till sist såg han bara en flaggstång, som stack upp ur dimman. Men till sist försvann den också, och nu såg Olle ingenting. Då vände han sig om och såg framåt sjön, ty han trodde, att det andra landet skulle börja att skymta fram. Men han såg ingenting där heller, och då blef Olle litet kuslig till mods. Men han tänkte, att det var inte så farligt. Bara han rodde rätt fram och inte tog af hvarken till höger eller till venster, så måste han till sist komma i land. Och då skulle han alltid reda sig.
Altså tog Olle återigen till årorna och rodde vidare. Han såg ingenting annat än dimma och ett litet stycke vatten rundt omkring båten. Alldeles tyst var det. Olle hörde bara vattnet som plaskade mot båten, och ett underligt sus, som han trodde kom ifrån dimman. Så såg han på långt håll någonting resa sig upp ur vattnet. Olle trodde först, att det var ett träd, och det klack till i honom. Ty då visste
