Olle hade först trott, att han var hemma. Men så märkte han, att han inte kände igen sig.
I alla fall så band han fast linan på båten ordentligt kring en stor sten, tog brefven försiktigtvis med sig och gick upp till stugan.
Ingen människa syntes till. Men Olle gick in genom dörren, som var öppen, och frågade, som han hört pappa göra, om det var någon hemma. Borta i sängen var det en röst, som svarade, och en gammal gubbe kom fram.
Olle trodde knappt sina ögon. Det var Jan Erik, gubben, som hade velat skjuta Pudel, och som Olle och Svante hade skrämt, så att han sprang i sjön.
Olle blef rysligt rädd. Han visste inte, hvad han skulle säga. Men gubben kände igen honom och sade:
»Jag menar, det är Olle. Hur har han kommit hit?»
Olle berättade, huru alt hade gått till, men inom sig undrade han, om Jan Erik visste, hvem som hade satt dockgubben på bron åt honom. Och så undrade han, om Jan Erik var full.
Men gubben visste tydligen ingenting om dockgubben, och inte heller var han full. Han såg riktigt vänlig och snäll ut, tyckte Olle, och han kunde inte begripa, att det var han, som hade velat skjuta »Pudel».
»Han har allt gjort en lång resa!» tyckte gubben.
»Hvad är klockan?» frågade Olle.
»Å, hon är allt öfver tio», menade gubben.
