Hoppa till innehållet

Sida:Mina Pojkar.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
117
OLLES ÄFVENTYR.

allvarsam. Och när han gick in hemma, visste han ingenting, hvarken hvad han skulle säga eller tänka.

Där hade ingen varit i säng, och pappa hade hela natten varit ute med lotsarna och rott utmed alla stränder. När nu Olle kom, var det ingen som sade något, och Olle blef alldeles häpen, när han såg, att allesammans stodo omkring honom och gräto, medan han själf gick ur famn i famn. Det underligaste tyckte Olle nästan var, när han såg, att Svante grät. Svante var så lycklig, att han ville ge Olle sin pilbåge.

Olle visste inte hvad han skulle säga. Därför gaf han pappa posten, som han hade gömt. Och så sade han, att de skulle tacka Jan Erik, som rott honom hem.

Det gjorde också alla. Och Olle såg, att pappa gaf honom en sedel.