förr, innan ännu ens Olle var född, medan de båda voro unga. Det tyckte Svante lät underligt. Men han tänkte icke mycket därpå. Han visste, att det var till hans ära, som de foro dit, därför att det var hans födelsedag. Och Svante tyckte, att det märkvärdigaste var, att här behöfde de inte ligga och äta på marken kring ett fotogenkök, utan här fingo de låna ett bord.
Det sattes ut på en grön plan och blef ordentligt dukadt. Pappa tog sitt glas och drack högtidligt Svantes skål. Allesammans skålade med Svante, och han blef firad hela dagen. På eftermiddagen, när pappa rodde drag, fick Svante hålla i draget, och han fick upp en liten gädda, som var mindre än en stor aborre. Och det var den enda gädda, som någon fick på det fisket. Men det blef ett stolt ögonblick för Svante. Och han bar den själf i båten, när de skulle fara hem.
Hemåt gick det med fart, ty hem hade de medvind. Men knappt kom Svante i land, så sprang han ifrån de andra. Han sprang rätt upp för backen och in i byggningen. Ty nog hade han haft roligt hela dagen. Alla hade varit så snälla emot honom, och allt hvad han ville, hade han fått. Men inte ens gäddan hade gjort honom samma nöje, som eljest skulle hafva varit fallet. Ty Svante tänkte bara på en enda sak hela dagen.
Han tänkte på att han hade en båt, och att den båten stod hemma och väntade på honom.
