segelkuttern hade han kvar, ty den hade han aldrig fått ha’ annat än när annat än när någon stor var med honom.
När nu Svante såg, att Olle skulle ha adresslappar på sina saker, så gick Svante till mamma och bad, att han också skulle få en adresslapp.
»Hvarför ska’ Olle få och inte jag?» sade Svante.
Och när han så hade fått en adresslapp, så bad han, att mamma skulle skrifva Svante på lappen.
Mamma skref Svante, Stockholm med stora bokstäfver på adresslappen, och då var Svante nöjd.
När de så hade packat, gingo gossarna ned till bryggan och satte sig hos Söderman. De sutto på hvar sin sida om honom och sågo på, hur han rörde ihop färg. Ty Söderman skulle måla Svantes båt en gång till, innan han for, på de ställen, där Svante inte hade kunnat låta bli att peta bort färgen. Det gjorde han också, under tiden berättade han för pojkarna om resan till Brasilien, vattenpelaren, som gick upp till himmelen, och huru sjöormen miste skallran. Och till sist tog han sig en stadig mullbänk.
»Så var det med den saken», sade Söderman.
Nästa morgon fördes alla sakerna ned på bryggan. Solen lyste, så att fjärdar och skär blänkte, och det var riktigt sorgligt att tänka på, att de nu skulle fara in till staden. Men gossarna voro inte ledsna ändå. Ty de skulle få fara på ångbåt, och så skulle de visa sina fina båtar för både Torsten, Åke och Bengt och alla andra pojkar.
