länge, och några slädar syntes inte i hela sta’n. Nu var det i stället snön, som låg kvar i små fläckar. Och då var det så besynnerligt, att en vacker dag hade både Olle och Svante aldeles glömt bort, att de inte brydde sig om annat än att åka skidor.
Och pojkarna voro ofta ute med pappa och mamma, som brukade gå utom tullarna.
Det kom fram gula och gråa ulliga hufvuden på videbuskar och sälgträd, och de kallades för kattungar. Blåa sippor sköto fram ur marken, och snart fans det också hvita. I stället för smutsiga vägar och våt mark blef det torra vägar och torr sand. Vinterrockarna hängdes undan, och det blef så lätt och muntert att springa omkring i tunnare kläder, allra hälst när man fick springa i bara mössan.
»Det är så bussigt att skubba i skogen», sade Svante, som var liten och knubbig. Han var glad, för att han slapp skidorna. Ty dem hade han aldrig riktigt kunnat styra, fastän han låtsades så. Men skubba det kunde han.
Nu är det emellertid så, att om man också kan gå utanför tullarna, så är ändå staden alltid staden. Och därför blef det stor glädje på gossarna, när pappa en dag talade om för dem, att de skulle få flytta till skärgården.
Ty det vet hvar och en, att ingenting är så roligt som att leka vid sjön, springa i båtar, hoppa på bryggor, klättra i bärg och meta abborrar.
