Hoppa till innehållet

Sida:Mina Pojkar.djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
132
OLLE OCH SVANTE RESA HEM.

Pappa satte sig ned bredvid Olle och lade armen om hans axel.

»Ja, nu är det slut», sade han. »Och i höst skall du börja i skolan.»

Olle såg fundersam ut, och hans ögon blefvo stora.

»Ja, men jag slipper», sade Svante.

Då brast pappa i skratt, och då såg Svante ledsen ut. Ty det gjorde han alltid, när han trodde, att någon skrattade åt honom. Men mamma tröstade honom och sade:

»Det kommer nog din tid, lilla Svante.»

Då var Svante nöjd, för att hans tid skulle komma. Och hela tiden hade pojkarna roligt på ångbåten, som gick fram i det blåa vattnet genom den vackra skärgården och lade till långt upp i strömmen, midt emot Grand Hotel.

Där kretsade fiskmåsarna öfver vattnet, som om de följt Olle och Svante hela vägen.