Hur Olle blef lots.
Morgonen därpå blef frågan om bryggorna ordnad så, att gossarna fingo vara nere vid stranden och leka, därför att där var det grundt. Men från bryggorna skulle de hålla sig borta, därför att utanför dem var det djupt, och om de ramlade i där, kunde de drunkna.
Detta förstodo ändtligen gossarna, och till en början voro de verkligen ganska lydiga både mot pappa och mamma.
Nu var det så, att rundt omkring dem bodde det utom sommargäster nästan bara lotsar. Det var unga lotsar och gamla lotsar. Och snart började pojkarna att begripa, att lotsar det var personer, som visade fartygen vägen i skärgården och seglade med en stor brun rand midt i seglet. När det kom en ångbåt eller en finnskuta, så hissades flagg i förtoppen — ibland var det också någon, som stod ombord och skrek »lots», så att det ekade öfver sjön — och då kom en af lotsbåtarna ut. Den lade till vid sidan af ångbåten, lotsen gick ombord, och så försvann fartyget med lotsbåten släpande efter sig.
