»Lots!»
Då stack Olle sin långa roddbåt i sjön, hakade fast den vid sidan af storbåten. Och så drar han båda båtarna fram och tillbaka vid stranden.
Då var Olle lots, och den leken räckte länge.
Men när vågorna fått hålla på en tid och slå mot de gråa stenarna, som bildade Olles brygga, så började dessa så småningom att gå i sär. Så steg vattnet, och det blef omöjligt att komma ut. Blåsten tog bort locket på lådan, och en vacker dag såg det ut som om flaggen varit hissad ute i sjön. Röd, svart och hvit, blåste den för alla väder till dess att snöret ruttnade och gick sönder, och hela flaggen blåste bort.
Olle gick på land och tittade på alltsammans. Han såg fundersam ut och hvisslade.
»Ska’ vi leka lots i dag?» sade Svante.
»Äh», sade Olle viktigt. »Inte är jag nå’n lots.»
»Det sa’ du bara för två da’r se’n», genmälde Svante.
»Ja, det var då. Men nu är jag något annat», svarade Olle.
Och det var inte värdt för Svante att säga emot honom.
