Men som Svante satt och tittade på sin aborre, så började han tycka, att det var synd om aborren. Aborren skulle rensas och fjällas, aborren skulle stekas till middagen, och Svante skulle själf äta upp honom. Det hade mamma sagt, och det var alldeles riktigt. Men han tyckte ändå, att det var synd om honom, och han undrade, om inte aborren skulle tycka om, ifall han först höll honom under vattnet bara en liten stund.
Svante tog ett säkert tag om aborren och gick ned till stranden.
»Hvart ska’ du gå?» skrek Olle, som lekte tjuf och fasttagare med de andra pojkarna.
»Jag ska’ bada aborren», skrek Svante till svar.
Så böjde han sig försiktigt ned och höll aborren under vattnet. Men som aborren fick känna vattnet igen, gjorde han ett slag med stjärten, så att det sa’ plask. Det hade Svante aldrig kommit att tänka på. Han blef så häpen, att han släppte aborren, och i detsamma såg han inte till honom. Han blef alldeles kall öfver hela kroppen. Han tittade och tittade. Jo, mycket riktigt. Där nere på botten stod aborren. Först stod han alldeles stilla. Men så gjorde han ett slag med stjärten igen, och så syntes han inte längre.
Nu först förstod Svante att han hade mistat sin aborre. Han grät och skrek mycket värre än förut, och det dröjde länge, innan han tröstade sig. Men till sist satte han på en ny mask och slängde ut refven.
