stackars kisse ombord. Kisse lyfte den ena tassen efter den andra, alldeles som om han velat gå upp i masten eller sköta rodret.
Och båda pojkarna jublade.
»Nu styr kisse!»
»Nu tänker han refva.»
»Nu lägger han i land.»
»Nej, pass! Det får du inte.»
Men när kisse såg, att han inte kunde komma i land, och när det började blåsa, så att båten låg på sned, då satte han i att jama det värsta han orkade. För hvar öfverhalning skutan tog, jamade kisse. Och för hvar gång kisse jamade, skrattade pojkarna. De hade så roligt, att de alldeles hade glömt, att kisse kunde ha’ tråkigt. Och bäst det var, just som Olle vände båten med sitt spö, så trillade kisse ned från däcket och föll i vattnet.
Visserligen hade Olle försäkrat Svante, att kisse kunde simma, och visserligen trodde Svante allt hvad Olle sade. Men hur det var, blefvo de båda pojkarna ändå så gräsligt förskräckta, att Olle blef alldeles blek, och Svante fick tårarna i ögonen.
Men så liten kisse var, så surrade han ändå tassarna om hvarandra, så att han kom i land. Och så fort han kom i land, skuttade han under stenmuren på båthuset och gömde sig för alla elaka pojkar.
Båda pojkarna tittade på hvarandra, och det var, som om en sten hade trillat från deras bröst.
