Olles och Svantes hund.
Jag tror alldeles, att jag glömt berätta om pojkarnas hund. Och det är verkligen orätt. Ty han var med dem öfver allt. Men jag ska’ göra det nu i stället.
Barnens hund hette »Pudel», fastän han egentligen var en dogg. Det var naturligtvis alldeles galet. Men det gick så till, att när hunden kom i huset, så bad Svante, att han skulle få ge honom namn. Det lofvade pappa. Och när Svante då hade gått och funderat ett par timmar, så kom han så glad och sade, att nu visste han, hvad hunden skulle heta.
»Hvad ska’ han heta då?» sade pappa.
»Han ska’ heta ’Pudel’,» svarade Svante.
»Är du galen?» sade pappa. »Det är ju en dogg.»
Men då grät Svante och sade, att han hade varit så glad, för att hunden skulle heta Pudel. Och eftersom pappa hade lofvat, så fick Svante ge honom sitt namn, som han ville. Då blef Svante nöjd igen, och doggen heter Pudel än i dag.
