En sak var det i alla fall, som han inte kunde glömma. Och det var, att han hade sagt åt den otäcka gubben, att han skulle be sin pappa skjuta honom med revolver. Det tyngde på Olles samvete, att fastän ingen hade hört det mer än gubben, så var Olle i alla fall rädd, att han hade sagt så. Och han tyckte, att liksom något ondt skulle kunna hända honom för den saken.
Han gick länge och tänkte på, hvad han hade sagt. Och en kväll, när mamma kom för att läsa aftonbön med honom, sade Olle:
»Mamma!»
»Hvad vill du?» sade mamma.
Ty hon såg strax, att det var något på färde.
»Jo», sade Olle. »Den där gubben, mamma vet... som kastade på Pudel... han sa’, att han skulle skjuta honom.»
»Hvarför har du inte talat om det förr?» sade mamma och blef allvarsam.
Olle blef röd och såg bort.
Mamma förstod genast, att Olle inte hade berättat altihop, och därför frågade hon:
»Hvad sa’ du då?»
»Jo», sade Olle och såg mamma trotsigt i ögonen. »Jag sa’, att då skulle jag be pappa skjuta honom med sin revolver.»
Mamma blef alldeles häpen.
»Det sa’ jag», sade Olle.
