gången, så hann Pudel fram och nafsade ett duktigt tag i Svantes tröja.
Det var ett svårt arbete för Pudel. Ty Svante var den tyngsta bumling, han någonsin släpat i land. Pudel höll styft tag och drog och knogade. Hålla Svante öfver vattnet, det orkade han inte, utan han drog honom som en annan klump tvärs genom vattnet. Men i land kom han, och på strand lade han Svante och stannade bredvid honom.
Där låg Svante, och det blef som en liten sjö omkring honom. Det rann ur hans våta kläder. Det rann ur näsa, ögon och mun, ur håret och överallt. Svante visste inte rätt, hvar han var hemma, och han trodde först nästan, att han var kvar i sjön.
Men till sist kvicknade han vid, och då förstod han, hur rysligt han hade ställt till. Han hade gått olofvandes ner till bryggan och fallit i sjön. Nu var han genomvåt, och han var tvungen att gå och tala om alltsammans. Våt och snopen, stöflade han i väg uppför backen. Klafs, klafs lät det för hvart steg han tog. Svante blef så bedröfvad, att han tyckte, han aldrig hade varit så ledsen förr, och han trodde, att vägen aldrig skulle ta’ slut. Och han grät så bittert, att han inte en gång kom ihåg att klappa Pudel, som hade dragit upp honom och som hela tiden hoppade omkring honom och skälde af belåtenhet.
Men hem kom han till sist, och det blef ett väsen,
