Gossen hade utan tvifvel varit förlorad, om icke en hund, hvilken länge varit den lilles lekkamrat, händelsevis befunnit sig i närheten. När hunden såg gossen sjunka under vattnet, störtade han sig ögonblickligen i vågorna och lyckades — sannolikt icke utan stora ansträngningar — att släpa bytingen i land. Man kan tänka sig, att hunden blef välkommen, när han återkom hem, ledsagande den ur vattnet räddade sonen. Hunden lär hafva fått sin välförtjänta belöning, i form af en riklig, för hans villkor afpassad festmåltid. Vad pojken fick, förmäler icke historien.»
Detta läste pappa, och han tittade oupphörligt på Svante öfver tidningen. Mamma satt och småskrattade, och Olle gjorde förstås grimaser åt Svante.
När det var slut, så sade pappa bara:
»Nå-å?»
Och så såg han på Svante.
Svante satt för sig själf och småskrattade. Han gjorde rysligt fula miner, för att ingen skulle se, hur trakterad han var, och så sa’ han:
»Det var om mig.»
Pappa och mamma brusto i skratt, och Svante kunde inte begripa, hvarför mamma nödvändigt skulle kyssa honom. Han visste inte riktigt, om de drefvo med honom, allesammans, eller om det hade händt honom något hedersamt.
»Åh», sade då Olle. »De kalla dig ju för bytingen.»
