Mamma, som hade hört talas om, att man kunde tjudra hästar och gäss, och som var rädd, att hönan skulle springa åt skogen, hittade då på, att man kunde binda ett band om ena foten på hönan, och så kunde lille Svante få gå och leda henne.
Svante blef rysligt glad. Ty han trodde, att han skulle kunna leka cirkus med hönan, och han tog därför med sig sin gamla trasiga piska.
Men det skulle han inte ha gjort. Ty så fort som hönan fick känna, att hon hade något om ena benet, blef hon aldeles spritt tokig. Hon flög rätt upp i luften och så ned igen. Så satte hon i väg att springa, slog med vingarna och kacklade aldeles förskräckligt. Till sist flög hon öfver häcken, och där snärjde hon in sig i tåten, så att hon blef hängande i ena benet med hufvudet nedåt. Hönan skrek, och Svante, som hela tiden höll i tåten, skrek också, så mycket han orkade. Mamma och båda jungfrurna måste ut igen, och de lågo öfver hvarandra i häcken för att få tag i den vettskrämda hönan, som ånyo blef insatt i låren och en hel timme efteråt gick och skrockade af förskräckelse.
Sedan satt hönan hela sommaren i sin lår under det att lille Svante höll henne sällskap. Han hade fått veta, att hönan tyckte om mask. Och hvarenda dag plockade han borta på vedbacken mask, som han bar till henne. Till sist kände hönan igen honom, så att hon stack upp hufvudet
