Hoppa till innehållet

Sida:Mina Pojkar.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
85
KISSE BLIR MÖRDARE.

sitta i sin bur i barnkammaren inne i staden och sjunga, när gardinen drogs upp. En gång hade den varit bortflugen och hela dagen setat och sjungit i en björk utanför fönstret. Svante var så liten då. Så det mindes han inte. Men Olle mindes, att han grät, för att fågeln flugit bort, och hur glad han var, när han flög in igen om kvällen och satte sig på sin pinne. Och mycket annat talade de om.

Men när de talat om alltsammans, som de kunde komma ihåg om den lilla fågeln, så frågade Olle, om de inte skulle få begrafva honom. Det fingo gossarna lof till. Och mamma gick själf efter en vit pappask, som de fyllde med bomull, och ovanpå lade de den lilla fågeln. Ute i täppan plockade de blommor: phlox, reseda, penséer och små astrar. Mamma lade alla blommorna omkring fågeln. Så klappade båda gossarna honom till adjö. Sedan lades locket på, och mamma band om asken med ett blått sidenband.

I trädgården skulle de nu gräfva en graf, och en stor spade fingo de låna.

»Vi ska inte gräfva djupt», sade Svante.

»Hvarför det?» sade Olle.

»Jo», tyckte Svante, »det är synd om fågeln, som ska’ ligga under den svarta jorden. Jag ska’ gräfva upp den ibland och titta på den.»

»Inte går det an», sade Olle. »Nej, vi ska’ gräfva riktigt djupt. Annars kommer den otäcka katten och gräfver upp honom igen.»