jag kunnat veta att jag skulle bli brukad som auktoritet mot kvinnans fulla frigörelse. Dessa svarade jag sålunda:
Om det var något jag icke kunde veta — och ej heller vill veta av — så ar det detta påstående. Som auktoritet skulle jag på sin höjd kunna brukas av någon i mörkaste Afrika, vilken intet visste om den uppfattning av mig, som allt sedan 1889 — efter mitt föredrag om reaktioner — är det respektabla samhällets. Sedan dess har jag genom många offentliga uttalanden, i tal som tryck, ännu mera befäst denna uppfattning. Ty i valet mellan att förlora den kompakta majoritetens aktning eller min egen, har jag städse föredragit att behålla den senare. Det kunde således aldrig falla mig in, att man skulle anfalla min yttrandefrihet med tal om min auktoritet. Och kunde jag icke genast befria mig från anklagelsen — genom att visa min debetsedel till det sociala anseendet av vilken framgår, att jag till detta länge häftat för oguldna utskylder — skulle jag blivit förkrossad. Ty att bli bemött som auktoritet, det betyder att nästan ha förlorat sin rätt att vara till. Det nödgar en att, under ständig oro, bära sin själ i sina händer, för att den icke skall stelna i dogmatism. Och när man förut har händerna fulla, blir man ej glad åt nya bördor.
Då jag framträdde med Missbrukad kvinnokraft var jag till en början förvånad att ingen motsägelse möta.
»Jag trodde, att jag begått misstaget att skjuta en sparv med en kanon: d. v. s. med för stort allvar ha anfallit en redan oskadlig villfarelse. Jag tänkte att tiden utvecklat sig snabbare än jag hunnit följa med den; att således den välbehövliga omdaning av synpunkten för kvinnofrågan, som jag velat bringa till diskussion, redan ägt rum, tack vare det starka angreppet från Strindberg i början av 80-talet. Jag blev emellertid snart på ett nästan förfärande sätt tagen ur min farhåga att ha talat i onödan. Ty jämte den grundliga och lidelsefria debatt, som jag
