syndafallet kvinnans tankar fritt fått kretsa och där ingen fördom hindrat hennes fulla kraftutveckling?!
Det är, enligt min tro, sällan de snillrika men ofta de medelbegåvade kvinnorna, som blivit hållna tillbaka genom de fördomar och institutioner, som för kvinnan stängt bildningsanstalter och arbetsområden. Yrkesdugligheten har blivit begränsad till hemarbetet; en mängd klara, kloka huvuden ha måst sakna kunskapens hjälpmedel och ett område för sin verksamhet; den allmänna nivån av kvinnointelligens har sålunda hållits nere. Det är naturligt att medelbegåvningen icke kunnat bryta alla de stora och de små hinder av vilka — som någon med skäl framhållit — de senare ofta äro mer snärjande, mer slöande än de förra. Den medelbegävade behöver just stödet av allmänna meningen, emedan medelbegåvningen saknar snillets explosiva kraft, dess övertygande lidelse.
Snillet övertygar just emedan det tror på sig själv, om det så vore mot hela världen. Medelbegåvningen äger icke denna inre visshet. Och därför blir det yttre erkännandet så mycket mer betydelsefullt med avseende å resultaten, när det gäller den medelbegåvade än den geniala. Underkännandet sporrar den senare, men förlamar den förra. Lovord förödmjuka ofta snillet — som har sitt eget ouppnådda mått — men stegra den svagare kraften. Snillen kunna vara ärelystna, men det äkta snillets väsen är att icke ärelystnadens lockelser utan själva skapardriften blir dess väsentliga bestämning.
Vad den auktoritet angår, som man även framhållit att kvinnan saknat, så veta vi ju alla, att just det i något fall nydanande snillet alltid framträder i den grad utan auktoritet, att det förföljes, hånas, strider, går under eller segrar — för att sedan själv bli en ny auktoritet! Det stora snillet brukar blott i ringa grad tillrättalagda, systematiskt givna näringsämnen, ty det söker själv sin näring; det har ej behov av banade vägar, ty det är själv vägbyggare.
