en helig rysning vid aningen om den ökenensamhet, de förklaringsberg, det Golgata, de Hadeskval, de sju himlars saligheter genom vilka de stora andarna nått upp till vad de äro? En så djup vördnad menar jag, att de utan ringaste tvekan åt mannen medgiva hans köns överlägsna storhet på ett område, lika väl som de snillrikaste män varit genomglödda av vördnad inför kvinnlighetens majestät i dess högsta uppenbarelser; ja, som de i sina mest odödliga verk förhärligat detta »ewig-weibliche», såsom det oumbärligaste och härligaste i livet.
Vi uppenbara allra mest otvetydigt vår undermålighet genom att icke kunna uppskatta överlägsenheten. Vi äro redan mycket utvecklade, mycket högt stående och framför allt mycket stolta när vi, utan förhävelse och utan förödmjukelse, kunna ta vårt eget mått.
V.
Kvinnofrågan är helt visst den av vår tids rörelser, vars verkningar komma att sträcka sig djupast och — sedan dess ledare en gång förstå att den är ett med den sociala frågan — även vidast.
Kvinnofrågan lever med fullt berättigande, så länge ännu mycket arbete återstår innan den fullt lagliga likställigheten med mannen på alla områden är vunnen, den likställighet för vilken så många modiga, varmhjärtade kvinnor kämpat, kvinnor, som offrat sina bästa krafter, ja, stundom sin lycka, under ädel iver att lösa sina medsystrar ur ett förnedrande tryck.[1]
- ↑ Varje nordisk kvinnas hjärta vidgas av tacksamhet vid Fredrika Bremers och Camilla Colletts namn; varje svensk kvinna kommer att minnas Sophie Adlersparre, varje dansk kvinna minnes Mathilde Fibiger. Och såväl i Norge som i Finland har man nyligen med all rätt firat kvinnofrågans ännu levande veteraner från de första stridernas mödosamma dagar: Asta Hansteen och Adelaide Ehrnrooth — för att här endast nämna vägröjarna i fördomens vildmark, icke de många, efter dem följande, vägbyggarna.
