andra inflytanden samverka, när en Kristus eller Buddha, en Platon eller Dante, en Michel Angelo eller Rembrandt, en Shakespeare eller Goethe, en Spinoza eller Kant, en Newton eller Darwin, en Watt eller Stephenson framträda.
Fastslå vi sålunda att det betyder mest för mänskligheten att få liknande storkvinnor till stånd, då böra vi andra ju förr dess hellre vänja oss att göra de personliga förhållandena till det för oss mer oväsentliga. Endast genom att hela kvinnokönet icke längre i främsta rummet riktar sig på det sympatiska livsområdet, utan i främsta rummet på det manligt skapande, kan den intensifiering av hela kvinnokönets skaparkraft äga rum, som slutligen åt släktet skall kunna ge med männen fullt jämbördiga kvinnosnillen i alla riktningar. Innan detta kan ske, måste m. e. o. kvinnokraften under sekler gå i samma riktning som den manliga kraften, eftersom varje särskilt manligt snille framgått ur seklernas mödor och hopp, ur sin egen tids, i en viss riktning vakna och verksamma, strävan.
Men sätter man medvetet uppnående av männens högsta andliga höjd som det slutliga målet för kvinnans utveckling, anser man att hon först då blivit helt människa från att ha varit »moderhona»[1] då skall det otvivelaktigt visa sig, att liksom kvinnans intelligens försvagades genom att icke nog brukas, måste av samma skäl hennes rent kvinnliga känslor småningom försvagas. Att de flesta kvinnor ännu finna sin högsta lycka i att bli hustrur och mödrar lovar ingenting för framtiden. Tanken är rörlig och hinner långt före känslan, som kryper fram där tanken ilat förut. Är väl en gång — av hela kvinnokönet — uppnåendet av mannens högsta andliga höjd satt som mål för kvinnokönets utvecklingsarbete, då skola, efter några århundraden, känslorna ha blivit omdanade i samklang därmed. Utbildning, arbetsvanor, arbetsval, ärvtlighet, urval, allt skall då samverka till att män som kvinnor
- ↑ Se Misslyckad kvinnokraft.