Sida:Missbrukad kvinnokraft och kvinnopsykologi (1914).djvu/132

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
126
kvinnopsykologi och kvinnlig logik

alldeles främmande i min tankegång, som gjort att ingen av mina motståndarinnor ens snuddat vid det, som för mig är det avgörande argumentet: den psykiska begränsningen.

Man har mot mig åberopat Sonja Kovalevsky som vittnesbörd om, att stora känslor och ett stort snille kunna förenas.

Detta har även jag framhållit.

Men ingen av alla mina yttre erfarenheter har i den grad givit klarhet och fasthet åt min uppfattning av kvinnofrågan, som den omständigheten, att jag på nära håll sett detta det största kvinnosnille, vårt sekels senare halvt frambragt.

Har man redan glömt A. Ch. Lefflers biografi över henne? En biografi som, trots det ensidiga i vissa synpunkter, dock med levande sanning uppenbarar: huru Sonja Kovalevskys livsförhållanden — som dotter, maka, mor och älskande kvinna — fingo sin tragik, sin mer eller mindre djupa konflikt just genom oförenligheten, icke av geni och kärlek, men av en stor genial produktion med de kvinnliga livsområdenas plikter och omsorger?!

Sonja Kovalevsky var själv den första att framhålla detta. Hon, som i ungdomen käckt bröt sin lans med Spencer för kvinnans rättigheter — med George Eliot till prisdomare; hon, som vid den tidpunkten var »övertygad att ha den ovedersägliga sanningen» på sin sida - hon blev genom sitt livs erfarenheter alltmer viss: att den djupaste synpunkten var den, som Spencer förfäktade.

Hon kände var dag hur otillräcklig hon var för tillvarons vardagsuppgifter, för de medel genom vilka lycka skapas åt ens närmaste. Hon greps ibland av hat mot hela sin andliga utveckling, som hindrat henne att leva livet. Hon kände ej blott likt m:me Staël, som gärna velat ge sitt snille för m:me Recamiers skönhet. Nej, Sonja var mycket mer slösande: hon bedyrade hundra gånger, att hon skulle kasta hela sin litterära begåvning till vem som ville ta upp den,