förmögenhet, själv råder över den, sedan hon i sin mån bidragit till de gemensamma levnadskostnaderna och sed att den, som ingen förmögenhet har, för sitt ofta ansträngande och utslitande arbete i hemmet göres så ekonomiskt oberoende som förhållandena medge, kan man förstå att den gifta kvinnan — även när förvärvstvånget icke nödgar henne — gärna söker förena sitt förra yrke med sin husliga uppgift.
Men för att icke en sådan värdesättning av hustruns arbete skall vara en orimlighet, måste också hennes praktiska arbete i hemmet bli en allvarlig arbetsinsats.
Jag talar nämligen om det arbete, som kunde uträttas även av lejda händer och således verkligen kan värdesättas. För hustruns i djupaste mening personliga arbete inom hemmet måste alltid lönen förbli av andlig art: där är själva arbetet också lyckan.
När kvinnorna få upp ögonen för de summor av intelligens och känsla, som de faktiskt redan satt in i kulturen — genom att fostra det nya släktet, vidga det sympatiska känslolivet, ordna hemmet, utföra dess arbeten och leda förbrukningen — då skall det gå upp för dem huru omätligt det enskilda livets alla värden än ytterligare kunna höjas, när kvinnokraften, helt frigjord och utvecklad, ger sig åt hemarbetet. Ett äktenskap, ett hemliv, ett barns uppfostran skola genom några århundraden av full kvinnlig kraftutveckling komma att skilja sig lika mycket från även det bästa äktenskap och hemliv, den bästa barnauppfostran i nutiden, som europeiska förhållanden i dessa avseenden nu skilja sig från australnegrernas.
Men denna utvecklings villkor är: att kvinnorna som högsta mål för sitt kulturarbete sätta fullkomnandet av äktenskapet, hemmet och uppfostran.
Om kvinnorna icke inspireras av dessa uppgifter som av en religion, av en konstskapelse, av en vetenskaplig forskning; om de icke inse att fulla förverkliganden på dessa livsområden kräva den högsta spänning av deras själs- och hjärtekrafter, lika väl som det
