varda sådana, så måste förhållandena omskapas. Emedan kulturen utsuger allt flera människoliv, måste vi söka nya kulturplaner, vilka göra kulturens offerväsen mindre grymt. Emedan kvinnans arbetsjämlikhet med mannen lett till att hon som han råkat in i ett nytt slaveri, så måste hon på nytt frigöras samman med honom. Hennes första emancipation befriade henne från att som träl förtryckas; hennes andra från att som familjemedlem förtryckas; hennes tredje skall befria henne från att som arbetande förtryckas.
Sålunda kan kvinnan samman med mannen verkligen frigöras; sålunda skall hon kunna ge sin omedelbara del till det gemensamma samhällsarbetet, utan att förlora sina möjligheter att som kvinna lyckliggöra och lyckliggöras.
När kvinnofrågan blir uppfattad som frågan om den högsta möjliga lycka för kvinna som man — då är den död som »fråga».
Ty då har verkligheten redan börjat svara!
Då, men också först då, skall man se framtidskvinnan — och framtidsmannen — om vilkas harmoniska utveckling i kroppslig och andlig härlighet vi alla drömma. Dessa skola se ned på våra nuvarande äktenskapslagar och alla andra samhälleliga inrättningar, så som vi nu se ned på kvinnoköp och slaveri. Man skall med styrkans glädje känna huru tillvaron vidgats, sedan de yttre former och yttre rättigheter bortfallit, genom vilka de få nu undertrycka de många. Man skall med segerns lugn känna, att det var en högre harmoni, som blev följden av de strider genom vilka vår tids lidande människor hävda sin rätt till liv och till lycka.
Harpan, sångens sinnebild, har sitt ursprung ur den spända bågen med dess sträng. Utvecklingen visar oss liknande metamorfoser, genom vilka tillvaron småningom fylles av välljud från strängar, som en gång varit till strid spända senor.
