Ingen bildad man torde vilja erkänna, att han
saknar heder och personlighet, emedan han ej med
knytnävarna eller vapnen avgör sina enskilda tvister.
Men han vidhåller ännu i de flesta fall, att för hans
nation är det enda värdiga sättet för självhävdelse, det
enda möjliga medlet att bevara sin individualitet som
nation, att medels den råa styrkan lösa sina konflikter.
D. v. s. just det medel, som de bildade individerna
inom nationen flinna för sig själva ovärdigt!
Denna inkonsekvens röjer samma oförmåga att skilja känslan från dess hävdvunna uttryck, som våra förfäder visade i fråga om självhämnden.
Differentiering, mångfald, individualisering är kulturens följd. Ju rikare denna mångfald är, såväl folken som de enskilda emellan, dess rikare blir kulturen. Men utvecklingen av de väsentliga dragen hämmas nu, bland annat av militarismens tryck. När den tid kommer, då folkens krafter icke längre utnyttjas av penningväldet eller utsugas av rustningarna, då skall man kunna tala om en rik individualisering av deras kultur, en djup nationalisering av deras känslor. Man skall då icke anse det »fosterländskt» att de muskler och hjärnor, som kunna arbetat för landets odling, i stället slitas i blödande trasor på grund av en tvistefråga, vilken en mellanfolklig skiljedom kunnat avgöra. Men man skall anse det som fosterlandsförräderi att ej giva hela folkets ungdom en rik och självständigt tillägnad bildning; att låta landets vetenskapsmän, uppfinnare, konstnärer och diktare stupa i kampen för tillvaron; att låta härliga minnesmärken förfalla och offentliga platser förfulas; att tillstädja affärsmännen att ödelägga vår naturs skönhet och vårt klimat. Den patriotiska harmen skall då bli lika het vid någon sådan yttring av fosterlandsförräderi, som den nu blir, när ett tvivel uttalas rörande nödvändigheten av ett militäranslag.
Vi närma oss en sådan förädling av fosterlandskänslan. Ty trots alla reaktioner, all urartning, dem kulturhistorien vittnar om, så finnes dock inom dess
