Sida:Missbrukad kvinnokraft och kvinnopsykologi (1914).djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


I.

Den, som erkänner att moderligheten är kvinnans djupaste bestämning, hennes innersta egendomlighet, måste som följd därav medge: att de för kvinnan mest naturenliga arbetsområdena bli de, där hon har den fullaste användning för denna sin egendomlighet.

Många kvinnor, dem livet icke givit bruk för moderligheten i dess egentliga mening, ha också med förkärlek sökt omsätta denna känsla få sådana arbetsområden, där de dock kunnat få omhulda och fostra, hjälpa och trösta. Det är isynnerhet två stora verksamhetsfält, inom vilka kvinnan funnit bruk för sin moderlighet. Det ena är såsom lärarinna — i den nya världen har kvinnan även med framgång utsträckt lärarinnans verksamhet till prästens — samt inom sjuk- och hälsovården. Såsom barnmorska, läkarinna, gymnast, sjuksköterska m. m. har kvinnan ett i hög grad naturenligt arbetsområde.[1]

En hittills icke bruten bana kunde i sig förena de båda redan nämnda arbetsområdena, nämligen den bildade barnavårdarinnans.

Men, utbrister flertalet kvinnor, detta vore väl det minst behövliga av alla yrken! Utom mödrarna

  1. I förbigående sagt, är det betecknande för nutidens vana att bedöma bruket av kvinnokrafter endast efter den insats de göra på hävdvunna, manliga banor, att när en kvinna, fru Elna Tenow — driven av sin moderlighetskänsla, av deltagande för onödiga lidanden — nyligen uppträdde mot vissa företeelser inom den nuvarande sjuk- och hälsovården, då beklagade många kvinnor detta som farligt för — »kvinnosaken»!