som har medvetandet att kunna lämna den när hon vill.
Det vore i stället en vacker uppgift för oberoende kvinnor, att bruka det ekonomiska stöd de äga för att sätta i gång företag av ovan antydda slag, och därigenom öppna nya utsikter till förvärv för de obemedlade kvinnor, som själva icke äga något, de kunna börja med.
Många andra naturenliga levnadsbanor finnas eller komma att bli funna. Men de nu givna antydningarna äro nog för mitt syfte, som varit att åtminstone med några praktiska förslag fullständiga mitt yrkande: att den unga kvinnan helst bör söka sig en verksamhet, som går samman med i stället för emot hennes natur och som icke gör henne kroppsligt och andligt mindre ägnad för moderskallet. Och som detta kall ju måste anses som det för kvinnan önskvärda, liksom det för flertalet uppnåeliga, så borde man, i fråga om nya banor för kvinnor, även ha i tankarna att arbetet helst bör vara sådant att det även i någon mån ger en utveckling, som kan komma ett möjligt äktenskap till godo.
För de oberoende kvinnor, som icke hava håg för några av de här föreslagna banorna och ej. heller kunna finna någon annan, återstår en i hög grad kvinnlig sfär, nämligen det frivilliga sociala arbetet, där de i fullaste mått ha bruk för moderlighetens krafter, under strävan att bereda lyckliga och människovärdiga samhällsförhållanden. Om överklasskvinnor slöte sig samman till en planmässig strävan, mindre för att ordna och öva välgörenhet, än för att göra välgörenhet obehövlig, då skulle de i staden som på landet finna livsgärning nog. Arbetarbostäderna; barn- och hälsovården i arbetarhemmen; fabriksinspektionen inom det kvinnliga fabriksarbetets olika grenar; arbetarbildningen — se där några av de mångfaldiga uppgifter, för vilka även de yppersta kvinnliga krafter icke vore goda nog, icke många nog.
