Kapitlet I.
“Nåväl, jag förmodar det är ej så mycket att undra på när allt kommer omkring! Dessa otröstliga enklingar äro alltid de första att låta trösta sig. Den stackars kära Anna! Icke död två år nästa September, och Edvard redan gift igen. Doktorerna borde blygas att inbilla folk, att hans sorg försvagade hans helsa. Jag är säker att jag ej hade ro hvarken natt eller dag för tanken på honom.”
“Jag gratulerar dig då, Fanny, till den lättnad denna nyhet måtte vara för dig. Thomson säger att din bror ser friskare ut an någonsin; och hans hustru skall vara en fulländad skönhet.”
“Jag kan inte hjelpa, att jag tycker han kunnat underrätta oss om detta förut. Det ser så dumt ut att ingenting veta om sin egen broder. Jag talade så mycket om hans sorg, att man skall skratta ut mig, när han nu kommer hem med sin unga hustru.”
“Du måste uthärda det med ditt vanliga tålamod, Fanny. Jag tycker visst inte han handlat emot oss men hon tycks ha varit ursinnigt kär i honom, och när ett fruntimmer om 18 år blir kär i en man på 36, så måste man erkänna, att det kan vara nog att förvrida hans hjerna.”
“Ack, I män fästen alltid så mycken vigt vid ungdom. För min del skulle jag hafva trott Edvard om mer förstånd än att bli fångad af en sådan der barnunge; dessutom hvad kan hon förstå om barnskötsel?”
“Jag förmodar, att hon inte förstår sig mycket derpå nu; men sådant kommer af instinkt. Jag tror icke, att hon skall bli en sämre styfmoder för att hon är ung, och Frank är ett sådant vackert barn, att enda faran blir, att hon skall komma att skämma bort honom.”
“Åh, allt blir nog bra tills hon får egna barn; sedan skall stackars lilla Franks utseende ej hjelpa honom mycket, och du kan vara säker på, Wilson, att det var en olycklig dag for det stackars barnet, då hans fader första gången såg Helen Macdonald.”
