hennes fader undervisade henne i arithmetik och bildade hennes smak för litteratur. Som hans ögon voro svaga, var han glad att få begagna sig af hennes, och sålunda lärde hon sig att läsa med uttryck och lätthet under det att hon förvärfvade sig en allmän bildning, som låg i hennes själ likt sädeskornet, bestämd att bringa en rik skörd för kommande år. Och sålunda förflöt hennes barndom i en oafbruten kedja af kärleksverk. Hon var så mild och blygsam, att hennes vänner först i hennes frånvaro märkte hur mycket hon var för dem.
Kapitlet VI.
“Mamma,” ropade Edvard Irwin, nu en vacker gosse om fjorton år, "hvarför göra alla menniskor så mycket mera väsen af Frank än af mig?”
“Han är arfvingen och har just nyss blifvit myndig, och när en arfvinge blir myndig är der alltid stor fröjd.”
“Det måtte vara en skön sak att vara arfvinge!” utropade Edvard efter en stunds tystnad, tankfullt betraktande sin mor.
“Hvarför tänker du så?” frågade hon.
“Hvarför? Hvilken fråga! Emedan hela verlden ler emot en; man kan göra hvad man vill, och hela verlden beundrar en.”
“Det är bättre att sjelf skapa sin förmögenhet än att ärfva den.”
“Åh ja, naturligtvis, men det tar en sådan lång tid. Tänk Mamma, hur bra Frank har det! Alla tala om hur vacker han är, och man beundrar hans kunskaper, hans skicklighet att rida och allt hvad han gör. Nu är jag fullt ut lika vacker och kunnig för min ålder, cch Pappa säger att Frank inte hade kunnat rida Galna Tom, innan han for till Rugby; likväl gör sig ingen besvär att finna ut mina fullkomligheter.”
“Skulle du heldre velat vara din fars arfvinge än min son?” och Lady Irwins kind glödde och hennes panna, som vant sig vid en lätt rynkning, mörknade då hon ställde denna fråga till sin son.
“Åh, Mamma, det vill jag inte påstå. Jag vill nog heldre ha min egen ståtliga moder med sina stolta blickar och sina hårda ord, än den vackra bleka damen på taflan. Men om der aldrig varit någon Lady Irwin före Mamma! Jag är säker på att Mamma är god nog för hvilken man som helst.”
