gammal — mycket yngre än Kitty, det är jag viss om — skulle du kunna tro det? Den afskyvärda varelsen har kommit hit i detta väder för att ge mig Arnold skriföfningar
“Hon är mycket för god mot er min herre; och vi måste bedja Mr Birkby vara strängare emot dig, om du fortfar att vara så vårdslös.”
“Men tänk bara så förargligt, Mamma, när jag så skickligt hade glömt den dumma boken, och intalat mig att det vore grymt att skicka Brade och den gamla ponyn efter dem i ett sådant väder, så skulle hon just komma sjelf i köld och regn, bara för att komma mig att blygas öfver mig sjelf. Det finns bara en ursäkt för henne, hon har aldrig sjelf skrifvit Arnolds öfningar, och derför vet hon ej hur odrägliga de äro.”
“Men nu när jag har burit hit boken, så hoppas jag att du tänker skrifva din öfvning,” sade Kitty leende.
“Det kommer an på om du vill vika papperet, formera pennorna och slå upp ordet i lexikonet. Men nej, låt oss få ett parti biljard. Jag skall leta rätt på Frank, och Mamma spelar också med.”
“Nej, nej,” sade Kitty, “jag spelar ingen biljard förrän du skrifvit.”
“Nåväl, vi kunna spela utan dig, som du vet.”
“Då kommer du att få spela ensam,” sade hans moder.
“Här finns ingen som vill spela med dig, om du är ohöflig mot Kitty.”
“Ohöflig mot Kitty!” ropade gossen i det färgen steg på hans kind. “Ohöflig mot Kitty, som jag älskar högre än all ting annat på jorden? Jag vet icke hvad Mamma menar.”
“Han vill bara visa, att jag ej var alldeles så oumbärlig, som jag sjelf trodde,” sade Kitty ursäktande. “Kom Edvard, skrifningen tar inte en halftimma, och vi ha sedan god tid att spela biljard.”
Gossen lydde, ehuru hans kinder ännu blossade. Han hopsamlade hvad han behöfde för sitt arbete och skref flitigt och hastigt en stund: men sedan slängande bort sin penna kastade han sig på golfvet, gömde sitt ansigte i Catharinas knä och brast i tårar.
“Tyst Edvard, är detta rätt — är detta kristligt?” hviskade Kitty.
“Ohöflig emot dig, min egen käraste Kitty?” snyftade gossen. “Om jag var det, så menade jag det åtminstone ej.
