kom en sådan underlig skugga öfver hennes ansigte. Tycker du inte hon är bra vacker, Kitty?”
“Jo, isynnerhet när hon ler.”
“Nej, när hon är ond. Det är min egen älskling Kate som ser oemotståndlig ut när hon ler. Mamma ser storartad ut när hon vredgas. Jag känner en sorts krypande i hvarje åder och som om det brände mig i hjertat, när hon ser så der ut. Är det orätt att tycka om att se det?”
“Det måste vara orätt,” svarade Kitty allvarsamt. “Hon kan ej annat än känna sig olycklig, när hon ser så ut. Dessutom tror jag inte att det är vördnadsfullt af dig eller öfverensstämmande med den aktning du bör hysa för din mor att bespeja hennes utseende, eller gifva din egen uttydning åt ett flyktigt uttryck.”
“Se inte så ledsen ut, Kate. Jag kan ej bära att se det. Jag vet att jag är mycket elak, men du får ej hata mig. Jag försöker att bedja, jag gör det verkligen, och jag vill göra det ännu mera. Är det inte underligt,” tillade han lägre, “är det inte underligt, att jag aldrig tycker om att se dig ledsen; men när jag förargar min moder, så hoppar blodet i mina ådror, och jag känner, som om jag ej kunde låta bli, det för mig så nära henne. Se på min panna, ser du att jag får en sådan rynka som hennes? Jag rynkar pannan så om nätterna ibland, att jag vaknar deraf, och jag drömmer om ingenting annat än kamp och strid. Kära Kitty, tror du att jag någonsin kunde få komma till himlen?”
“Kom ihåg, hvem det var som gaf sitt dyrbara lif till en lösen för syndare. Edvard! Tänk på Honom, som älskar dig, och som ömmar för dina brister.”
“Ibland,” sade gossen, seende ut genom fönstret och talande i en ljuf, drömmande ton — “ibland synes mig allt som är skrifvit i Bibeln så sannt, att jag känner som om jag hade styrka till allt; men så är det allt borta igen i ett ögonblick, och de gamla onda tankarna komma igen. Jag förmodar, Kitty, att det är djefvulen, som tager bort ordet ur mitt hjerta.”
Sålunda sutto de båda och talade med hvarandra på den mörka Novemberdagen.
