visste, att hon ej ville följa med, ehuru jag inte begriper hur hon skulle kunna veta det. Hvarför vill du inte komma, söta Kitty?” fortsatte han förändrande sin ton från vrede till bönfallande ifver. “Du vet inte hur roligt London är. Mamma är med öfverallt, och alla komma till oss; och jag skall vara så flitig. Jag skall lära mig mina lexor hvarenda morgon, innan jag går ut. Söta Kitty, kom!”
“Jag skulle bra gerna vilja det,” sade Catharina, försökande att dölja sin bedröfvelse. “Jag skulle så gerna vilja se allt som vi talat om, och höra de ryktbara och utmärkta män, som du känner, men jag tror ej att det vore rätt af mig att fara.”
“Men hvarför, Kitty, hvarför? Vi vilja ej göra något orätt. Du kan gå till kyrkan tre gånger hvar Söndag om du vill, och det finns en kyrka helt nära oss, der de hålla gudstjenst hvarenda dag. Der finnas också en hel hop tiggare, tio gånger eländigare än några i Swallowfield, och de komma sjelfva att begära dina penningar, utan att du behöfver ha besvär att söka upp dem. — Är hon inte bra tråkig, Miss Birkby? Hon tycker sig ha gett ett ovedersägligt skäl, när hon säger att det ej vore rätt att fara, och sedan kommer man ingen väg med henne. Det bästa är likväl, att hon ej nedlåter sig till att säga hvarför hon ej anser det rätt. O, Kitty, du kan inte tro hur ond Frank är. Han blef så blek som ett lärft och gick sin väg från bordet, der vi alla sutto och åto frukost. Han sade inte ett ord, men jag ville inte vara i ditt ställe för något i verlden !”
“Detta allt är ju bra illa, Kitty,” sade hennes tant. “Jag är säker på att din pappa och jag kunde hjelpa oss utan dig. Jag kunde få Jane Thope att läsa för honom, hon läser utmärkt bra, och han skulle snart vänja sig vid henne.”
“O, Miss Birkby, det tjenar till ingenting,” sade Edvard sorgset. Han hade studerat Catharinas till hälften bortvända ansigte. “Hon vill inte komma, och naturligtvis vilja vi ej tvinga henne, ehuru ledsna vi må vara.”
Kitty suckade tungt, men svarade ingenting.
“Om du bara ville ge ett skäl,” sade Edvard efter en stunds tystnad i en mildrad ton. “Om du bara ville säga hvarför du ej vill komma.”
“Jag kan icke göra det, Edvard, men vill du ej lita på mig? Vill du ej tro mig när jag säger, att det ej är af brist på kärlek, som jag afslagit Eder vänliga bjudning — att jag skulle hafva njutit af att få fara, mer än jag kan säga. Vill du ej tro detta
