betraktade som förstenad en rörelse sådan som han aldrig förr sett, under det hans hjerta slog honom för det sjelfviska i hans förebråelser.
“O, Kitty,” ropade han lidelsefullt, “glöm hvad jag har sagt. Naturligtvis vet jag, att du ej kan hjelpa det; jag var en dåre som kunde hoppas något sådant; men du vet, Kitty, att hvarenda menniska, utom du, är sjelfvisk.”
“Du skall höra hela sanningen!” sade Kitty, som i sin ångest att att blifva herre öfver sin rörelse knappast fattade vigten af hans ord. “Jag har aldrig behöft ångra mitt förtroende för dig, och svårt som det är, vill jag äfven nu förtro mig åt dig.”
“Nej, Kitty, jag vill ej veta någonting; du skall ej tvinga dig till något för min skull. Jag vet att jag i alla hänseenden är ovärdig din uppmärksamhet. Jag kan nog förstå hvilket motbjudande sällskap jag måste vara för en mild, fulländad qvinna som du.”
“Frank, hur kan du tala så besynnerligt? Du vet att ovärdigheten är helt och hållet på min sida. Lyssna till mig några ögonblick, och jag vill försöka säga dig mina skäl, att du ej behöfver anse mig alltför nyckfull. Du vet att min fader tillbringat sitt lif i en sådan tillbakadragenhet, att han föga tänker på eller frågar efter hvad som säges eller händer i verlden. Han är van att se dig, och han älskar dig högt. Min tant vet kanhända något mer om sådana saker, men jag tror i alla fall, att om någon af dem tänkt alls på saken, så skulle de anse mig för din jemnlike.”
“Nåväl,” sade Frank allvarsamt, ehuru ej otåligt.
“Du ser, att deras kärlek till mig skulle göra dem blinda för sanningen.” Kitty talade med tilltagande svårighet, men ändå med en viss beslutsamhet. “Jag försökte att tala med Lady Irwin och begära hennes hjelp, men jag kunde det ej. Jag tror ej det passar sig att tala derom med dig, Frank, men du skall hjelpa mig, som du alltid gjort hela ditt lif, och. för vår gamla vänskaps skull. Jag kunde icke uthärda att förlora din vänskap.”
“Hvad än må hända, det behöfver du aldrig frukta,” svarade Frank allvarsamt.
“Tack för den trösten! Och nu förstår du mina skäl.”
“Förlåt mig, dyra vän, men jag förstår ej det minsta deraf. Du talar om verlden, och att din faders kärlek för dig gör honom blind; men jag erkänner uppriktigt att jag ej är i stånd
