förbittring, under det Edvard knappt kunde återhålla sin beundran och glädje öfver en beslutsamhet, som så harmonierade med hans egna önskningar.
Den häftiga sinnesrörelse med hvilken han såg sin son uttröttad af resan och aftärd af sjukdom, hindrade Sir Edvard från att märka Lady Irwins okufliga bestörtning. Men Frank, hvars iakttagelse var skärpt af ångesten, läste hennes tysta vrede. Hans darrande läppar vidrörde knappast den kind hon mekaniskt räckte honom, och hon kände, att om ej förr, så visste han dock nu den tanke som doldes i hennes hjerta. Liksom af öfverenskommelse undveko de hvarandras blickar, ty båda kände nödvändigheten att taga sig till vara. Men Lady Irwin kände sig stucken nära nog till vansinne af den gränslösa glädje med hvilken hans brors återkomst helsades af det barn, för hvars framgång och lycka han var beredd att sätta i fara lif och själ.
“Helen, du ser blek ut, min älskade,” sade Sir Edvard, sedan den första rörelsen var öfver och han hade tillfälle att tänka på sin hustru. “Detta galna infall af Frank har skrämt bloden från dina kinder. Och intet under heller — den tokiga pojken, att komma tillbaka, utan att underrätta oss med ett enda ord, och se så utmärglad ut sedan. Din mor började bli ängslig för din skull Frank, och hade just intalat mig, att det skulle vara roligt att resa dit ned och se de gamla välbekanta ställena igen, när du helt hastigt kommer öfver oss på detta sätt. Emellertid är jag hjertligt glad att se dig igen, och jag har en hemlig aning, att Kate ej skall blifva det mindre. Hon är icke alldeles så blomstrande som förr, stackars liten, men din frånvaro tyckes emellertid ha gjort dig mera ondt än henne.”
“Åh, hon blir sig snart lik nu,” utropade Edvard, ur stånd att hålla sig stilla längre. “Jag skall vara uppe i god tid i morgon och springa dit ned och gifva henne en vink. Hon är ingen koloss af styrka, och ingen kan veta hvad som kunde hända, om hon finge se dig så hastigt och oväntadt. Hon kunde taga dig för en pallida imago, istället för en verklig älskare af kött och blod.”
“Jag har ej hört Catharina beklaga sig på något sätt,” sade Lady Irwin, “du skulle ej skrämma din broder onödigtvis, Edvard.”
“O, ja, Kitty blir nog bra nu,” sade Sir Edvard, “var ej ängslig Frank. Kärleken plågar, men han dödar sällan.”
“Jag erkänner, att jag till stor del drogs hemåt af ängslan
