mörka ringar, hans händer torra och feberheta, och hyns mörka färg tydde snarare på utmattning och svaghet än helsa.
Det syntes tydligt, att han varit för mycket oförsigtig. Febern hade ej fullkomligt släppt honom, då han började sin brådstörtade resa. Den upprörda sinnesstämning, hvari han försattes af Edvards bref, som bekräftade hans hemliga farhågor, hade för en tid härdat honom emot all känsla af kroppslig svaghet. En orolig natt, som knappast bringat honom några minuters sömn i sender, hade föregått den morgon, då han skulle få se henne, som blifvit honom dubbelt dyrbar genom den långa skilsmessan och de obehag hon måste utstå för hans skull. Det kalla vattnet, med hvilket han badade sina brännande tinningar, stillade för en stund bultningarna derinnanför; den friska luften och det nära hoppet att få se sin älskade gjorde honom känslolös för de värkande lemmarna och det feberheta blodet; men nu då den första glädjen var öfver, då han hört hennes röst och läst i hennes öga, att hon var hans helt och hållet, nu blef han nödsakad att gifva vika för den nedtyngande mattigheten och erkänna hvad som var allt för synbart, att han ej var frisk.
Han återvände hem i förhoppning, att några timmars hvila skulle återställa honom; men naturen är en sträng herskarinna, som alltid kräfver ut sin rätt, och som tar en dyr hämnd för öfveransträngda eller förslösade krafter. Den öfverretning och oro i hvilka han lefvat de sista aderton månaderna hade så småningom undergräft hans starka konstitution. Hans styfmors outtalade missnöje tryckte på hans sinne med en tyngd som trotsade alla bemödanden att skaka den af och fyllde honom med en obestämd, förlamande oro. Under de första få månaderna af hans vistelse utrikes, hade de mångfaldiga nya och intressanta föremål, som trängde sig på honom, upptagit hans uppmärksamhet; Catharinas bref, fulla af hoppfull ömhet lugnade hans oro för henne, under det Lady Irwin sjelf, lättad genom hans frånvaro, skref med vänlighet nästan med hjertlighet. Men när nyhetens behag började aftaga, när Lady Irwin hade återvändt till Swallowfield och retad af Catharinas närvaro och den kärlek hvarmed Sir Edvard bemötte henne, antingen upphörde att skrifva, eller endast skref bref så hårda och torra, att den ansträngning de kostat var omisskännelig; när Catharinas betryckthet blef märkbar trots hennes försök att synas glad, då gaf Franks själsspänstighet vika, och han började duka under för klimatet, hvilket, pröfvande som det
