allt efter som hans tillfrisknande gick framåt. Detta gick dock mycket långsamt med många försämringar och återfall, mycken matthet och lidande, men allt hvad konst eller vetenskap kunde göra för att lindra det ena eller upphäfva det andra slösades på honom, och kärlekens ljus styrkte och gladde honom mest. Catharina tycktes hafva förlorat allt minne af sin egen tärda helsa och sina utmattade krafter i försöket att styrka och muntra honom. Full af tacksamhet för den stora nåd som vederfarits henne sjelf genom hans vederfående, visade sig hennes fröjd i en ljuf och oskyldig glädtighet, en upplifvande kärleksfullhet, som göt solsken öfver hennes trolofvades lif och mer än något annat hjelpte honom att återvinna sina krafter. Hennes tacksamhet mot Lady Irwin var så stor, att den öfvervann den fruktan hon först kännt i hennes närvaro; och ehuru Lady Irwin åter var kall och högdragen i sitt sätt mot henne, hade Catharina dock vunnit något hos henne. Hon kunde ej längre anse henne såsom utan djupa känslor; den rörelse hon visat var omisskännelig, och just af det slag som Lady Irwin kunde uppskatta. Högljudd klagan eller häftiga känsloutbrott skulle hon hafva föraktat; men hon kände sympati för den stumma ångest och den mållösa förtviflan, som stått att läsa i hennes drag. Hon kunde ej längre anse henne hvardaglig och känslolös. Hon kunde hata henne, men icke längre, förakta henne.
Hennes sinne var vid denna tid i ett ständigt, kämpande och villrådigt tillstånd. Agnes hämnade sig på hennes vårdslösande med en nästan obruten tystnad, hvilken Lady Irwin alltför stolt att göra några eftergifter, betalade med högdraget förakt. Sir Edvard, hvars misstankar borttjusats af hennes trogna vård, bemötte henne med en älskares ömhet. Det tycktes nästan som om de onda tankar, som så länge bott i hennes hjerta, skulle kunnat utdrifvas — kanhända hade det blifvit så om ej Italienskan varit. Men djefvulen älskar ej att lemna en boning der han varit välkomnad och omhuldad, och onda gerningar äro de onda tankarnes naturliga frukter.
Kapitlet XII.
Det var ungefär två månader efter sedan den gynnsamma vändningen af Franks sjukdom egt rum, då han vid hemkomsten från sin vanliga aftonvandring till prestgården, träffade sin fader rökande en cigarr under lindträden vid sidan af elfven.
