»O sena tiders barn!
Jag har ingenting nytt att berätta er, endast det, som är gammalt och nästan glömt. Sägner har jag från barnkammaren, där de små sutto på låga pallar kring sagoberätterskan med det vita håret; eller från stockelden i stugan, där drängar och torpare sutto och språkade, medan ångan rykte från deras våta kläder, och de drogo knivar ur läderslidan vid halsen för att breda ut smör på tjockt mjukt bröd; eller från salen, där gamla herrar sutto i vaggande gungstolar och livade av den ångande toddyn, talade om flydda tider.»
Det är under sådana vinteraftnar, som Selma Lagerlöfs fantasi erhållit sin första daning och gjort sina första lärospån. Hur har den icke svingat och lekt med allt omkring henne:
»Stod så ett barn, som lyssnat till sagoberätterskan, till arbetskarlarna, till de gamla herrarna, vid fönstret i vinterkvällen; då såg det inga moln vid himlens rand, utan skyarna voro kavaljerer, som jagade över fästet i rangliga enspännare, stjärnorna voro vaxljusen, som tändes i den gamla grevegården på Borgs udde, och spinnrocken, som surrade i nästa rum, trampades av den gamla Ulrika Dillner. Ty barnets huvud var uppfyllt av de gamla tidernas människor; för dem levde och svärmade det.
