Gösta Berlings saga — har brutits och luttrats genom en lång utvecklingskamp. Vilka tysta, hårda strider ligga icke mellan hennes första försök, som vi endast antydningsvis känna, och Gösta Berlings saga! Hon har själv berättat för oss, huru hon länge icke ville lyssna till barndomssägnerna, utan vandrade helt andra vägar. Kanske hava dessa vandringar icke varit så onyttiga! Möjligt är det, att om icke åttiotalets bistra verklighetsluft blåst sin andedräkt på sägnerna, skulle Gösta Berling endast förelegat som ett banalt hexameterepos, i vilket just saknats det nära och intima, den friskhet och den ledighet, som giver denna diktning dess liv. I varje fall är det icke för mycket sagt, att hon mognat och gjort hela sin konstnärliga utveckling på dessa sagor om Gösta Berling. Hon har förtvivlat, resignerat, stridit, försökt på nytt och slutligen låtit pennan löpa. Själva grundvalen för sin stil, hennes uppfattningssätt och tekniska utbildning har hon därunder kämpat sig till. Under dessa långa år har hennes väsen fördjupats, hennes egen sorg och hennes egen kamp lärt henne människornas eviga lidanden och begåvat henne med denna vishet, som tyckes förstå allt och därför med mildhet bedömer allt. När hon vid trettiotre års ålder debuterar, är det med ett arbete, som gör epok i svensk vitterhet.
