och att det stod och trampade i orangeskogar ända till knäna? Hade han reda på att kung Artur satt där i en grotta? Månne han vågade komma till Etna? Ty inne i berget funnos många bundna jättar och ett svart slott, som vaktades av en hund med många huvuden …
Och något så lustigt som hennes historia om Diamante!
»Hon sade, att staden en gång legat nere på dalbottnen. Så kom lavan och tittade eldröd över dalkanten. Vad, var den yttersta dagen kommen? Staden tog i hast alla sina hus på nacken, på huvudet och under armarna och sprang uppför Monte Chiaro, som låg alldeles till hands.
Uppåt berget i sicksack sprang staden. Då den var nog långt uppe, kastade den ned en stadsport och en bit stadsmur. Sedan sprang den runt om berget i spiral och kastade ned husen. Fattigt folks hus fingo ramla ned, som de kunde och ville. Det var ej tid med annat. Man kunde ej begära bättre än trängsel och oreda och krokiga gator. Nej, det kunde man ej. Stora gatan gick i spiral runt om berget, alldeles som staden sprungit, och utmed den hade den slängt ned en kyrka här och ett palats där. Men så mycken ordning hade det varit, att det bästa kommit högst upp. Då staden kommit upp på bergstoppen, hade den lagt ut ett
