Hoppa till innehållet

Sida:Mortensen Lagerlöf 1913.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

16
SELMA LAGERLÖF

ord och färgstarka epitet. Författarinnan frammanar den i stället för vår fantasi genom att liksom angiva de olika faktorer, som varit i verksamhet vid dess uppväxt: jordmånens speciella beskaffenhet, vinden, solskenet, med andra ord de orsaker, som framkallat företeelsen.

På liknande sätt gör hon oss bekant med sina människor. Aldrig att hon brett utmålar deras utseende, deras ansikte och växt, gång och kläder! Ett par inledande ord av denna art, ofta ytterst allmänna, äro henne tillräckliga! Det är genom monolog och samtal, som vi lära känna hennes människor. Hon för oss direkt in i deras själar, och vi liksom se, huru tankarna växa upp, inverka på viljan och giva sig uttryck i handling. Det är genom sådana medel, som hon skapar denna ypperliga bild av en svensk bonde, som läses i första kapitlet av »Jerusalem»:

»Det var en ung karl, som gick och plöjde sitt träde en sommarmorgon. Solen sken ljuvligt, gräset var vått av dagg, och luften var så frisk, så att det kan inga ord beskriva. Hästarna voro smått yra av morgonluften och drogo fram plogen som på lek. De hade en helt annan lunk än den vanliga, karlen fick nära nog springa för att kunna följa dem.

Jorden, som vändes upp av plogen, låg svart-