Jorden, som vändes upp av plogen, låg svartbrun och sken av fukt och fetma, och han, som plöjde, gick och gladde sig åt att snart få så råg där. Han tänkte för sig själv: »Hur kan det vara, att jag stundom gör mig så svåra bekymmer och tycker, att det är tungt att leva? Kan det behövas något mer än solsken och vackert väder för att vara säll som ett Guds barn i himmelen?»
Och en sådan gård som du har! Där finnas många vältimrade hus och god boskap och raska hästar och tjänare, som äro trogna som gull. Du är då åtminstone så rik som någon i häradet, och aldrig behöver du frukta för att bli utfattig.
Ja, det är nu inte heller fattigdomen jag är rädd för. Jag skulle vara nöjd, om jag bara vore lika bra karl som min far och farfar.
»Det var dumt, att jag kom in på de här tankarna,» sade han, »ty jag var så glad nyss. Men tänk nu bara på den här enda saken. I fars tid rättade sig alla grannarna efter honom i allt han gjorde, samma morgon han började slåttern, började de, och samma dag, som vi togo till med att plöja trädet på Ingmarsgården, satte de plogen i jorden hela dalen uppefter. Men nu har jag plöjt här i ett par timmar redan, utan att någon börjat vässa en plogbill en gång.
Jag tror, att jag styrt gården såväl som någon som hetat Ingmar Ingmarsson,» sade han. »Jag har
2. — Selma Lagerlöf.
