hämnats den älskade genom att nedsticka munken, och trälen, som måste fly hembygden, därför att han stulit. Selma Lagerlöf uttänker aldrig sina händelser, hon upplever dem; därför äga de också livets egen oberäknelighet och friskhet. Mitt under det att bonden under flykten ansättes av förföljarna får han tid att utkämpa en strid med ett hökpar högt uppe i toppen av en jättelik fura. En sådan detalj skänker en förvånansvärd trovärdighet åt det hela. Men det mästerligaste även i denna berättelse är det sätt, varpå trälens tankeliv är skildrat, det sätt, varpå det visas huru kristendomens idealism omtöcknar hans hjärna och gör honom till en mördare av den man han så högt beundrat.
På samma sätt som hon i dessa berättelser uppväcker det förflutna, frammanar hon i »Antikrists mirakler» ett annat land och ett annat folk. Huru lever icke den lilla staden Diamante och dess invånare för oss! Den blir till en bild av hela Syditalien. Och återigen är det genom ett hemlighetsfullt inträngande i själva folksjälen, som det hela belyses. Det finnes redan ett visst staccato i tonen, som stämmer oss italienskt, något barnsligt, lekfullt, sorglöst och soligt mitt i de mest tragiska konflikter. Här finnes vidare allt, som kännetecknar Italien, åtminstone så som vi äro vana att uppfatta det: gamla förfallna adelspalats,
