Tegnér och Runeberg, av Almqvist och H. C. Andersen och många andra. Det finnes drag av Frithiof i Gösta Berling; hans torparliv erinrar om Almqvist. Framför allt har hon dock tagit starka intryck från Runeberg.
Det är knappast en tillfällighet, att Gösta Berling i mångt och mycket bär spår av epopeens teknik. Författarinnan tilltalar åskådarna som en gammal folksångare, vilken begär uppmärksamhet för sitt ämne; så när hon i första kapitlet beskriver landskapet. Eller hon har utrop till sina åhörare som det ofta citerade »O sena tiders barn». Hjältarnas antal är tolv liksom den franska Karlamagnussagans pärer eller hjältarna kring det runda bordet, och den uppräkning av dem, som göres med ett par förklarande epitet (orig. uppl. s. 40), är helt i folkeposets stil.
Ur detta äldsta manér i »Gösta Berlings saga» med dess alltför oroliga och svulstiga, men trots allt så betagande poetiska framställning har hon frigjort sig genom studiet av den Björnsonska bondeberättelsen och den isländska sagan. Därunder har stilen blivit fastare och hela berättelsesättet kyligare, mera objektivt. »Osynliga länkar» och »Jerusalem» beteckna ungefär höjdpunkten av detta manér. I Nils Holgersson har däremot
