Om möjligt ännu tydligare spårar man samma bärande uppfattning i »Jerusalem». Betecknande är i detta avseende den vision, vilken står som inledning till arbetet, och där Ingmar ser hela raden av förfäder ända från hedenhös samlade i »storstugan», levande evighetens liv under samma sysselsättningar som på jorden. Huru äkta folklig i bästa mening är icke denna uppfattning! Så hava alla naturfolk föreställt sig förfädernas andar, jagande, fiskande, plöjande som de själva. Och huru myllrar det icke sedan fram av gestalter och människoöden i denna underbara bok, tills sagan slutligen blir en historia om hela den svenska bondens strid med det jordiska och längtan efter det himmelska.
Det är klart, att en dylik episk uppfattning alltid måste präglas av en särskild bestämd världsåskådning, vilken liksom födes ur själva skådespelets art. Men äkta episkt framträder denna grunduppfattning aldrig på något subjektivt sätt. Selma Lagerlöf predikar aldrig några teorier, men under händelsernas gång kan man skymta en viss grundsyn.
Först och främst är hennes skriftställarskap buret av en stark humanitetskänsla och av ett högt etiskt ideal. Överallt söker hon att se det goda i sina medmänniskors görande och låtande. Hon är
